En del av någonting större.

Idag slog det mig som många gånger förut, vilken enorm skara av underbara människor jag tillhör. 
Min församling är så fantastisk. 
Många ifrågasätter att vara med i en församling, "Man kan väl vara kristen i sin ensamhet? Det är väl enklast så, så att ingen annan blir inblandad?" Åh, jag önskar jag kunde förklara hur mycket det betytt för mig att vara med i en församling. 

Att vara fler som delar tron och kämpar med livet och tron tillsammans är så otroligt tryggt. 
Man är flera som går samma väg och man kan leda, stötta och hjälpa varandra. 
Om man liknar livet vid ett maraton, är det som att man istället för att springa själv, springer med en stor klunga av människor. Målet är kanske inte att vinna, men det är att komma i mål, tillsammans. 
Om jag skulle råka springa åt fel håll, finns det alltid folk som kan hjälpa mig på rätt väg hela tiden. 
Om jag vrickar foten eller faller på vägen, är jag omgiven av massa människor som kan bära mig. 
Det finns så mycket kärlek i församlingens gemenskap och det fick jag verkligen känna idag. 
 
Jag kan inte påstå att livet blir lättare för att jag är kristen. 
Visst, livet blir mycket bättre med Jesus, men absolut inte lättare. 
Livet är jobbigt att leva, man går igenom tunga grejer,
men det är just i de tillfällena när man stöter på hinder, 
som jag oftast inser hur underbart det är att vara kristen. 
För man har någon som leder vägen ut ur mörkret,
man har ljuset. Man har Jesus.
Och man går aldrig ensam, för man har församlingen som går med en.
 
Idag i kyrkan var jag med i lovsångs-teamet, 
och innan gudstjänsten när vi satt och bad kände jag plötsligt hur jag var tvungen
att berätta för min församling vad jag kämpade med i livet.
Jag kände att de behövde veta för att kunna vara med och be för mig,
för det är så tryggt att gå igenom det där mörkret när man vet att man 
har några som backar upp en om man skulle gå vilse. 
Så jag sa det till mötesledaren, och då började väntan.
 
Mitt hjärta dunkade så fort och jag visste egentligen inte vad jag skulle säga,
men då, efter predikan, kände jag hur någon la sin hand på min axel. 
Det var en i församlingen som frågade hur jag mådde. 
Bara den frågan "hur mår du?" har jag alltid så svårt att svara på,
för det känns inte alltid som folk verkligen vill veta,
men då kände jag så starkt att det var Gud som hade bett henne komma fram och fråga.
Hon hade känt att jag mådde dåligt och ville därför gå fram och säga det från scenen,
så hela församlingen kunde be för mig, vilket sedan hände. 
 
Jag bara grät.
Dels för att kärleken jag kände från alla människor där inne nästan knockade mig till golvet,
det var så underbart,
dels för att jag är väldigt trasig och det kändes som jag började bli hel på insidan och 
dels för att Gud är så god som verkligen ser mig.
Jag vet att det var Han som gav henne den tanken,
och det är så stort. 
Åh vad jag älskar min församling. 
Åh vad jag älskar att vara kristen. 
 
Nu vet jag ännu säkrare att jag aldrig går ensam.
Både Gud och min församling går med mig och bär mig när det är jobbigt.
Det är så tryggt och jag önskar att jag kunde förmedla den kärleken jag fick uppleva på mötet idag genom detta blogginlägg, men jag tror knappast det går. Det är verkligen en obeskrivlig kärlek, Guds kärlek som förmedlas genom männsikor. 
Det var som att jag plötsligt bröt ett ben när jag sprang i livets maraton, och människor samlas runt mig och bär mig tills det har läkt, och när det läkt fortsätter de ändå springa vid mig för att se till att jag inte ramlar igen och för att helt enkelt hjälpa mig komma till målet tillsammans med dem.
Lite så är livet med en församling. Guds församling. Gemenskap där Guds kärlek får både kännas, betraktas och spridas. Det är helt fantastiskt och allt är på grund av Jesus. Allt är på grund av Guds kärlek genom Jesus som förde samman människor och förde människor till Gud. Det är så mäktigt och jag är så tacksam att jag får vara en del av det. En del av någonting större. 
RSS 2.0