Under det senaste året har jag kämpat mycket med identitet. Personlighet, framtidsplaner och gåvor har förmodligen varit mina topp tre-teman när jag och Jesus pratat och brottats tillsammans, och jag har upptäckt att jag har en väldigt typisk svensk mentalitet som jag vet att Jesus vill ta bort. Det jag pratar om är JANTELAGEN.

Denna oerhörda tjuv som berövar människor så mycket av deras liv. Det är farligt. Att leva i ett samhälle som är så präglat av "du ska inte tro att du är något"-mentalitet får människor att inte våga utmanas, ta risker eller fullt ut vara sig själva. Människor slutar växa, och det är otroligt farligt. Inte bara för den enskilda individens utveckling och liv, utan också för den närmsta omgivningens, landets, världens och till och med universums. Desto fler människor som lever efter jantelagen, desto fler uppnår inte sin fulla potential i sina olika talanger, gåvor och personligheter – tänk så mycket forskning, journalistik, konst, politik, hantverk, lärande, design, bakverk, frisyrer och problemlösningar etc. världen går miste om! Allt detta genom att ingen uppmuntrar till att följa drömmar och att växa! Jag vill ha ett samhälle där människor brinner för sina intressen, jobb och liv. Jag vill ha ett samhälle som uppmuntrar till att aldrig sluta växa. Där man aldrig slutar utvecklas. Där man vågar ta risker, chanser och utmaningar utan att bli klandrad för att "ta för mycket plats", "kräva för mycket uppmärksamhet" eller "tro att man är bättre än alla andra". Låt inte jantelagen vara den styrande rösten i ditt liv! Du är menad att växa och att blomma! 

Just nu befinner jag mig en process av att kämpa emot min svenska jantelags-mentalitet. Vet ni hur jag gör det? Jag blir älskad och uppmuntrad. På ett sätt gör jag ingenting förutom att låta mig själv vara beroende av Jesus och av andra människor. Jag tränar i att lyfta blicken från mig själv och mitt eget och erkänna att jag faktiskt inte klarar mig själv. Och detta har gjort att jag växer med rekordfart. Jag lär mig, jag inspireras och jag ger det vidare. Är på praktik i en fantastisk församling i Helsingborg och de har fått mig att växa flera meter (bildligt talat) bara genom att helt kravlöst uppmuntrat, älskat och peppat mig för den jag är. De har inte gett mig några ”måsten”. Allt jag har fått är en kärleksfull omgivning som lyfter och backar upp mig genom allt och detta i sin tur gör att jag får energi till att göra det jag älskar, växa i det, våga satsa lite mer och sedan ge det vidare till andra. Och detta, mina vänner, är följderna av ett liv nära Jesus. Genom vad de gör tränar och inspirerar de även mig till att göra detsamma. Att själv leva nära Jesus, uppmuntra andra och få andra att växa. Ingen jantelag här inte.

Så, hur ska vi göra?

• Vi behöver alla skapa varsitt växthus. En plats där vi får växa. Där vi vågar be om hjälp både i val, bön och uppmuntran. Några människor som känner oss, backar upp oss och hjälper oss hålla fokus på rätt saker i livet. 
• Vi behöver också vara någon annans växthus. Peppa, uppmuntra och backa upp människor i vår omgivning. Tro mig, att få se dina närmaste växa och uppnå drömmar kommer få dig att växa också. Ge så skall du få! Det är ingen klyscha, det funkar!

Det är min uppgift till oss alla idag,
för resten av våra liv.
Låt oss få världen att blomma. 

Det är juldagen idag. Grattis på födelsedagen, Jesus.
Jag har gått runt i pyjamas hela dagen,
och då jag mått lite dåligt har jag haft mycket mys-tid i soffan.
Det har på något sätt ändå blivit en oerhört betydelsefull dag. Och jul.
Jag har haft mycket tid att tänka. Att reflektera.
Tid att stanna upp och inse vad julen verkligen handlar om,
och ända sedan första advent har en fras varit fast i mina tankar. 

Första advent var jag och fyra av mina fantastiska klasskompisar på adventsgudstjänst i Hjotensbergskyrkan i Nyköping, efter två veckors praktik där i församlingen. Kyrkan var ganska full och en av pastorerna, Lisbeth, höll en apell kring innebörden av advent. Om ljus, kärlek och omtanke. Hon pratade om flyktingskatastrofen i världen, om tiggare på våra gator, om människor vi ser, om människor vi kanske inte känner - men träffar varje dag. Om människor som inte har det lika bra som kanske du och jag har det. Hon pratade om rasism, om människor som går emot människor på grund av olika anledningar. Och hon uppmanade oss alla i församlingen att vara ett ljus för vår omgivning vart vi än är. Att sprida den kärlek vi har till ALLA runtomkring oss; om än det är en familjemedlem, tiggaren utanför konsum eller en nyanländ människa från något annat land. Och hon sa också en fras, som har följt mig varje dag sedan dess;

"Man besegrar inte ondskan med ondskans metoder."

Vi har ett ansvar för vår omgivning. Ett ansvar för vad vi säger och vad vi gör.
Om vår värld ska få fred och om vårt samhälle ska bli helt, måste vi inse att vi måste bemöta världens hat med KÄRLEK. Inte hat med hat. Då ger vi bara ondskans tistlar vatten och näring så att de växer sig ännu större. Sprid det ljus du har inom dig och ge all den kärlek du kan ge! Låt dig inte luras av människors hatiska ord eller handlingar, bemöt människor med kärlek! Oavsett ÅSIKTER, oavsett KÖN, oavsett HUDFÄRG - bemöt MÄNNISKAN. Även om du inte håller med om allt människor säger, gör, står för eller tycker - bemöt ALLA med KÄRLEK. Gör inte skillnad på NÅGON. Om någon hatar dig, hata inte tillbaka! Och det är jättejobbigt att inte göra det. Det här är ingen lätt uppgift. Att älska sina fiender - som bibeln uppmanar oss att göra, att inte 'ge igen' utan att förlåta och att älska - är JÄTTESVÅRT. Jag handlar alldeles för ofta efter impulser. Jag handlar alldeles för ofta efter det jag tycker eller känner. Och i vår egocentriska värld är det lätt att gå vilse i sig själv.

Men det handlar inte om MIG.
Det handlar inte om DIG.
Det handlar om KÄRLEKEN.
Det handlar om att ÄLSKA i en HATANDE VÄRLD.
Mitt liv handlar om JESUS,
och Han säger att vi ska ÄLSKA ALLA.
Det är ett av hans uppdrag till oss.
Vissa kommer INTE älska dig tillbaka.
Vissa KOMMER göra det.
Men det viktigaste är inte om du får något tillbaka, det viktigaste är inte vad du ”får ut” av det.
Det viktigaste är att vi inte försöker besegra ondskan med ondskans metoder.
Det viktigaste är att vi älskar. Att vi låter Guds kärlek till oss få tala genom våra liv och spridas vidare.
För kärleken, mina vänner, är vad julen handlar om.
Och det är också det som hela året ska handla om.
Så: gå ut på gator och torg, gå in i köpcentrum och in på flyktingboenden, gå in hos grannen och in på äldreboenden och sprid KÄRLEK. Älska dina medmänniskor. Älska dom som inte älskar dig, älska dina vänner och älska de du inte känner. Älska, älska, älska. Om vi alla hjälps åt kan vi förändra VÄRLDEN.

Låt oss gå ut och sprida lite kärlek. 
Kom igen, nu förändrar vi världen! 

Hjärtat slog lite fortare. Det var mörkt ute nu. Hon hade precis hoppat av bussen och såg hur gatulyktornas sken speglades i vattnet på den regnvåta asfalten. Hon såg ner på sina vita smutsiga tygskor och höll i ett stadigt grepp runt axelbandet på hennes väska. För hon kände sig tryggare då. Det kändes inte lika jobbigt att allt var så mörkt då. För hon hade något att hålla sig fast i.

Musiken ljöd på hög volym i hörurarna. Allt för att inte höra omvärlden, för hon visste att minsta lilla ljud skulle göra att hon fick en hjärtattack. Medan hon gick där susade hemska minnen förbi i hennes tankar. Sådana där minnen som så klart var ”hennes fel” att hon hade kvar. Dem gjorde egentligen ingen mer nytta än att göra henne illa. De handlade om skam. Om att inte räcka till. Om gamla djupa sår som aldrig ville läka. Om panikångest. Om självskadebeteende. Om att blotta sina djupaste tankar för fel människor. Om SKULD. Hon kände sig iakttagen, och kanske var det just hennes tankar som kändes så iakttagande.

”Andas nu. Inget kommer skada dig. Det är ingen som följer efter dig. Andas nu. Andas.”
Hon upprepade detta för varje fotsteg hon tog. Sen drog hon sig tillbaka i minnet och kom ihåg att det hade gått av några andra människor när hon gick av bussen. Hon frös till och vände sig om för att se så att ingen följde efter. Det var ingen där. Hon var alldeles ensam på den regnvåta trottoarkanten. Det gjorde henne både lättad och skräckslagen. Tänk om något händer? Då skulle ingen höra henne skrika. Då skulle ingen kunna hjälpa henne. Åh, om hon bara inte var så rädd.
Hennes steg blev raskare. Varför kändes vägen hem så otroligt lång just idag?

Hon försökte lyssna mer på musiken än på sina tankar. För hennes tankar fick henne att känna sig så värdelös. Det som både var tryggt och skrämmande var att hon delade dessa tankar med i stort sätt alla tjejer i sin ålder. Man hade blivit fostrad av världen, att man liksom ”bara” var en tjej. Att man var till för andra på något vis. Hon kände hur en konversation med världen startade i hennes huvud.

”Det kvittar väl om någon spanar in dig om du har hotpants på sommaren? Är du så känslig att du tar illa upp av det?"

Nejdå. Jag är inte känslig, det är bara det att.. eh..

”Du analyserar människor för mycket. Det är ju bara patetiskt att gå runt och tro att du ska bli våldtagen när du går hem från bussen, eller hur?”

Ja, jo. Det är väl egentligen omöjligt antar jag.. Jag är ganska patetisk antar jag.

”Ja, du är patetisk. Och om det nu skulle hända, hade det ju varit någon anledning bakom det. Man blir ju inte bara våldtagen. Det måste ju varit du som var klädd för bart, eller något liknande. Eller hur? Det skulle vara ditt fel. DITT fel. Eller hur?”

Ja. Det skulle vara mitt fel. Jag får inte… vänta. Va?

Det slog henne då hur mycket hon skuldsätter sig själv. Allt var ju hennes fel. Alla saker som hänt henne, alla minnen som skar i henne, det VAR ju hennes fel. Det är ju så det måste vara. Om det inte skulle vara hennes fel, sätter hon skulden på någon annan och det är ju hur egoistiskt som helst. Hon är ju ”bara en tjej”. En glad tjej dessutom. Hon mådde inte dåligt. Absolut inte. Hon var bara lite rädd. Inget mer. Det var väl normalt att vara lite rädd. Eller?

Stegen blev ännu raskare. Hennes tankar började skrämma henne. Minut för minut susade förbi och hon kom närmare och närmare tryggheten hemma. Hon lugnade ändå ner sig på något sätt och började tänka på annat. Vad hon skulle göra imorgon, vad hon skulle ha på sig, hur hennes frisyr skulle vara, ja, hon älskade kläder. Hennes klädstil var ett av hennes största intressen, kan man säga. Lagom med mönster, lite enfärgat, snygga skor, och håret... Hennes hår ville aldrig lyda henne. Tänk om hennes halvlånga solblekta bruna hår bara kunde ligga snyggt när hon vaknade. Tänk. Sen kom hon på sig själv, åter igen, med sina tankar. Varför är det egentligen så viktigt? Varför byter hon om sju gånger framför spegeln varenda dag? Vem är det hon försöker vara så snygg för? Äsch. Hon lät den tanken sväva iväg lika fort som den kom.

Nu var hon snart hemma. Det var max fem minuter kvar till trygghetens vita trädörr. Hon tvärsade ner över en gräsplätt och kom in i kvarteren där hon så många gånger gått. Inte ens där kände hon sig trygg. Nu när hon tänkte efter kanske hon inte kände sig trygg någonstans. För vart hon än gick iakttog de där tankarna henne. Hon hörde hur ord som skuld, skam, värdelös, ful, tjock, otillräcklig och oälskad försökte få henne att tappa bort sig själv. Tankarna fick henne att stanna upp.

Hon såg återigen ner på sina smutsiga, vita tygskor och släppte greppet hon stadigt hade hållit runt hennes axelband på väskan. Vad hade hänt med flickan hon var när hon var liten? Vem hade hon varit och vem var hon nu? Hade hon tappat bort sig själv längs vägen, och ändå fortsatt vandra vidare? Nej. Såhär kan det inte fortsätta. Hon måste hitta sig själv.

Nu saktade hon ner stegen, tills hon stannade precis under en gatlyktas sken. Tänk att en liten promenad på en kvart kan leda till så många frågor och så många svar. Det är inte henne det är fel på. Det är världen.

Det slog henne då hur mycket hon skuldsätter sig själv. Allt var ju inte hennes fel.  Alla saker som hänt henne, alla minnen som skar i henne, det var ju INTE hennes fel. Trots alla världens röster som säger att hon ”bara är en tjej”, kom hon då på att hon har så mycket att vara stol över. Just att vara EN TJEJ. Trots alla nedvärderande tankar från sig själv och från andra, så har hon trots allt klarat av 18 vårar. Visst var hon fortfarande lite rädd, men hon hade fått en inblick i hur underbart skapad hon var. Hur bra hon var. Och det skulle inte världen få ta ifrån henne.

Hon insåg också att ordet ”hon” egentligen var ett ”jag”. Det är jag som skriver. Utifrån mina erfarenheter. Och jag lever med alla dessa tankar, likaväl som alla andra tjejer och kvinnor gör i världen. Men det ska inte få förstöra mig. Och det ska inte få förstöra dig heller, för vet du? Du är bäst. Och du är SÅ stark. Kvinnor är starkare än man tror som får gå igenom allt detta dag efter dag. En styrka som man inte riktigt förstår när man använder ”va tjejig du är” eller ”du slåss som en tjej” eller liknande. För egentligen är det inte kvinnorna som behöver höra ”Man up!” Det är männen som behöver höra ”Woman up!”. För vi kvinnor är också fantastiskt skapade av Gud, och det är ett faktum. Och den rädda flickan i smutsiga vita tygskor jag har i mig, hon kommer fram då och då. För världen försöker förstöra hur jag ser på mig själv genom att trycka ner mig med alla ramar som finns för den perfekta kroppen och den perfekta kvinnan. Jag är inget objekt. Jag är en Guds avbild och ett Guds barn, och jag tillåter inte något att ta bort den visheten från mitt hjärta. Jag är älskad för den jag är. Du är älskad för vem du är. Och det är ett faktum. Låt ingen få dig att tro något annat. Du ÄR älskad och du är helt fantastisk.