Datorn i golvet

Än en gång, en vanlig kväll, har jag fått uppenbarat för mig hur stor Gud är. Det är så häftigt att en så stor Gud kan göra sig så enkel och så liten för min skull, för att jag ska förstå att han bryr sig. För att jag ska kunna hålla hans hand. För att jag ska kunna höra vad han säger. Han klär av sig sin storhet och gör sig liten, för att lilla jag ska kunna förstå en liten del av vem han är och kunna ha en relation med honom. 
 
Ett exempel på det? Ja. Ikväll, ganska exakt för 20 minuter sedan bar jag min dator in till mitt rum på ett inte så försiktigt vis. Jag tappade den i golvet. Batteriet flög ut och skärmen liksom delade sig i flera lager. Svårt att förklara om man inte såg min dator i denna stund. Jag skriker. På Jesus. Visst att det finns bättre saker att be över än en trasig dator. Men jag tror på en Gud som gör sig enkel och förståelig i min vardag. Och det visade han mig än en gång ikväll. Jag satte mig ner och började pussla ihop delarna. Jag kunde sätta i batteriet, pussla ihop skärmen och starta min trasiga dator helt utan problem. Inget på skärmen hade förändrats. Inget hade förstörts i smällen mer än en liten plastbit i vänstra hörnet av datorn. Wow. Jag sätter mig glad och lättad vid skrivboret med min dator och förundras över att Gud till och med kan hjälpa mig med en sån liten grej.
 
Visst att en dator är bra att ha, viktig och sånt där, men i ett större perspektiv så känns det som att det är en väldigt liten grej. Kan man be för något sånt? Kan jag be för ett matteprov, för att inte missa bussen och för att mitt batteri på mobilen ska hålla tills jag är hemma? Ja, jag tror det. Och jag tror inte Gud nonchalerar dessa böner. Snarare tvärtom. Jag tror att han är tacksam över att vi blandar in honom i våra vardagssvårigheter, hur stora eller små de än må vara. Det visar att vi vill ha med honom varje dag i vårt liv. Tänk att en så stor och märktig Gud kan vara så tacksam över att göra sig liten för din och min skull. Det kallar jag en stor Gud. 
 
 
 

LÅT OSS FÅ VÄRLDEN ATT BLOMMA.

Under det senaste året har jag kämpat mycket med identitet. Personlighet, framtidsplaner och gåvor har förmodligen varit mina topp tre-teman när jag och Jesus pratat och brottats tillsammans, och jag har upptäckt att jag har en väldigt typisk svensk mentalitet som jag vet att Jesus vill ta bort. Det jag pratar om är JANTELAGEN.

 

Denna oerhörda tjuv som berövar människor så mycket av deras liv. Det är farligt. Att leva i ett samhälle som är så präglat av "du ska inte tro att du är något"-mentalitet får människor att inte våga utmanas, ta risker eller fullt ut vara sig själva. Människor slutar växa, och det är otroligt farligt. Inte bara för den enskilda individens utveckling och liv, utan också för den närmsta omgivningens, landets, världens och till och med universums. Desto fler människor som lever efter jantelagen, desto fler uppnår inte sin fulla potential i sina olika talanger, gåvor och personligheter – tänk så mycket forskning, journalistik, konst, politik, hantverk, lärande, design, bakverk, frisyrer och problemlösningar etc. världen går miste om! Allt detta genom att ingen uppmuntrar till att följa drömmar och att växa! Jag vill ha ett samhälle där människor brinner för sina intressen, jobb och liv. Jag vill ha ett samhälle som uppmuntrar till att aldrig sluta växa. Där man aldrig slutar utvecklas. Där man vågar ta risker, chanser och utmaningar utan att bli klandrad för att "ta för mycket plats", "kräva för mycket uppmärksamhet" eller "tro att man är bättre än alla andra". Låt inte jantelagen vara den styrande rösten i ditt liv! Du är menad att växa och att blomma! 

 

Just nu befinner jag mig en process av att kämpa emot min svenska jantelags-mentalitet. Vet ni hur jag gör det? Jag blir älskad och uppmuntrad. På ett sätt gör jag ingenting förutom att låta mig själv vara beroende av Jesus och av andra människor. Jag tränar i att lyfta blicken från mig själv och mitt eget och erkänna att jag faktiskt inte klarar mig själv. Och detta har gjort att jag växer med rekordfart. Jag lär mig, jag inspireras och jag ger det vidare. Är på praktik i en fantastisk församling i Helsingborg och de har fått mig att växa flera meter (bildligt talat) bara genom att helt kravlöst uppmuntrat, älskat och peppat mig för den jag är. De har inte gett mig några ”måsten”. Allt jag har fått är en kärleksfull omgivning som lyfter och backar upp mig genom allt och detta i sin tur gör att jag får energi till att göra det jag älskar, växa i det, våga satsa lite mer och sedan ge det vidare till andra. Och detta, mina vänner, är följderna av ett liv nära Jesus. Genom vad de gör tränar och inspirerar de även mig till att göra detsamma. Att själv leva nära Jesus, uppmuntra andra och få andra att växa. Ingen jantelag här inte.

 

Så, hur ska vi göra?

  • Vi behöver alla skapa varsitt växthus. En plats där vi får växa. Där vi vågar be om hjälp både i val, bön och uppmuntran. Några människor som känner oss, backar upp oss och hjälper oss hålla fokus på rätt saker i livet. 
  • Vi behöver också vara någon annans växthus. Peppa, uppmuntra och backa upp människor i vår omgivning. Tro mig, att få se dina närmaste växa och uppnå drömmar kommer få dig att växa också. Ge så skall du få! Det är ingen klyscha, det funkar!


Det är min uppgift till oss alla idag,
för resten av våra liv.
Låt oss få världen att blomma. 

Aha-upplevelser. Uppbyggelse. Frihet.

Bibelskola Livskraft 2015/2016. 
Året är inte ens slut, men ändå har jag blivit totalrenoverad i mitt inre.
Så är det i alla fall det känns. Att vara fri. 
 
Mina förväntningar på mitt bibelskoleår var att jag skulle lägga en stadig grund för mitt framtida liv. 
Att lägga undan ett år för att hänga med Jesus kändes också bara allmänt gött, då jag är en lägermänniska, och bibelskola är ju typ ett läger i ett helt år. Ungefär. Men, som Gud alltid gör, tänker han större. Större. STÖRRE. 
Så jag tänkte dela med mig lite av vad som hänt under mitt år på Livskraft hittills. 
 
Jag kom till Ralingsåsgården full av förväntan. Jag och min pojkvän har valt att gå det här året tillsammans, då vi vill ha Jesus i centrum av vårat gemensamma liv både nu och i framtiden, och jag minns tydligt hur vi satt och fikade och skrattade första dagen och var supernervösa inför året. Med tuusen frågor i huvudet. Allt ifrån:
"Vilka är dessa 40 främmande människor jag ska bo med i ett år?" och
"Hur kommer jag vara efter bibelskolans slut?" och
"Vad kommer hända det här året?" etc. etc. 
Men jag kom inte bara med ett leende och höga förväntningar. Jag kom med ett otroligt trasigt inre. 
 
Under flera år av stress och ångest, som lett till allt från ätstörningar till självskadebeteende, mådde jag inte på topp. De flesta av mina tyngsta problem och sår från de senaste åren låg dessutom långt långt ner inom mig. Begravda någonstans där jag ville bli av med dem. Glömma. Gömma. Se bort ifrån. Men under detta året på Livskraft har jag just fått livskraft. Jesus har gett mig många "aha"-upplevelser och det har förvandlat mitt liv.
Efter att ha gått i kyrkan HELA mitt liv, har jag nu äntligen förstått vad det innebär att vara Guds barn. Jag är älskad av universums skapare. Wow. Det har fått förvandla och förnya hela mig. Jag lever nu i en frihet jag inte trodde fanns. Och Jesus har helat mitt inre, som bara han kan. Det där inom mig som jag tryckt undan, har sakta men säkert kommit upp till ytan. Jag har gråtit, jag har skrikit, jag har brottats med Gud på alla möjliga områden, men just nu sitter jag och är helt tömd. De där känslorna och såren jag hade när jag började Livskraft har fått läka och försvinna. Jag har inte haft en ångestattack sedan jag började bibelskolan. Jag har blivit fri från alla problem gällande mitt yttre och inre. Jag har lärt mig lyfta blicken mot Jesus i ALLA situatoner, och låta honom hjälpa mig. Jag har fått en mycket sundare relation till honom, och därmed har jag fått en sundare relation till mig själv. Och det är helt fantastiskt.
 
Nu är jag i ett skede där jag mår HELT bra för första gången sedan högstadiet. Jag är FRI från allt som tryckt ner mig, och jag har kunnat lägga över alla delar av mitt liv i Guds händer. Jag har lärt mig lita på Gud och vila i hans kärlek. Och hans kärlek är från och med nu min utgångspunkt i livet. Han gav mig livskraften tillbaka. Gav mig en mening och ett mål med allt jag gör. Och jag är såå taggad på mitt liv, för jag vet att Jesus bor i mig. Och när universums skapare bor i mig, fatta då vilket liv jag har framför mig. WOW!  

Avslutningsvis vill jag att ni lyssnar på den här låten och fylls med alla de sanningar jag har fått smaka på det här halvåret. 
För det förvandlade mitt litt liv och mina omständigheter, och det kan förvandla ditt. 
Om du vill veta mer om vad som hänt i mitt liv under året, skriv till mig på facebook. Detta är bara en bråkdel, och jag berättar gärna. 
SHALOM! 
 

Hat och kärlek.

Det är juldagen idag. Grattis på födelsedagen, Jesus.
Jag har gått runt i pyjamas hela dagen,
och då jag mått lite dåligt har jag haft mycket mys-tid i soffan.
Det har på något sätt ändå blivit en oerhört betydelsefull dag. Och jul.
Jag har haft mycket tid att tänka. Att reflektera.
Tid att stanna upp och inse vad julen verkligen handlar om,
och ända sedan första advent har en fras varit fast i mina tankar. 

 

Första advent var jag och fyra av mina fantastiska klasskompisar på adventsgudstjänst i Hjotensbergskyrkan i Nyköping, efter två veckors praktik där i församlingen. Kyrkan var ganska full och en av pastorerna, Lisbeth, höll en apell kring innebörden av advent. Om ljus, kärlek och omtanke. Hon pratade om flyktingskatastrofen i världen, om tiggare på våra gator, om människor vi ser, om människor vi kanske inte känner - men träffar varje dag. Om människor som inte har det lika bra som kanske du och jag har det. Hon pratade om rasism, om människor som går emot människor på grund av olika anledningar. Och hon uppmanade oss alla i församlingen att vara ett ljus för vår omgivning vart vi än är. Att sprida den kärlek vi har till ALLA runtomkring oss; om än det är en familjemedlem, tiggaren utanför konsum eller en nyanländ människa från något annat land. Och hon sa också en fras, som har följt mig varje dag sedan dess;

 

"Man besegrar inte ondskan med ondskans metoder."

 

Vi har ett ansvar för vår omgivning. Ett ansvar för vad vi säger och vad vi gör.
Om vår värld ska få fred och om vårt samhälle ska bli helt, måste vi inse att vi måste bemöta världens hat med KÄRLEK. Inte hat med hat. Då ger vi bara ondskans tistlar vatten och näring så att de växer sig ännu större. Sprid det ljus du har inom dig och ge all den kärlek du kan ge! Låt dig inte luras av människors hatiska ord eller handlingar, bemöt människor med kärlek! Oavsett ÅSIKTER, oavsett KÖN, oavsett HUDFÄRG - bemöt MÄNNISKAN. Även om du inte håller med om allt människor säger, gör, står för eller tycker - bemöt ALLA med KÄRLEK. Gör inte skillnad på NÅGON. Om någon hatar dig, hata inte tillbaka! Och det är jättejobbigt att inte göra det. Det här är ingen lätt uppgift. Att älska sina fiender - som bibeln uppmanar oss att göra, att inte 'ge igen' utan att förlåta och att älska - är JÄTTESVÅRT. Jag handlar alldeles för ofta efter impulser. Jag handlar alldeles för ofta efter det jag tycker eller känner. Och i vår egocentriska värld är det lätt att gå vilse i sig själv.

 

Men det handlar inte om MIG.
Det handlar inte om DIG.
Det handlar om KÄRLEKEN.
Det handlar om att ÄLSKA i en HATANDE VÄRLD.
Mitt liv handlar om JESUS,
och Han säger att vi ska ÄLSKA ALLA.
Det är ett av hans uppdrag till oss.
Vissa kommer INTE älska dig tillbaka.
Vissa KOMMER göra det.
Men det viktigaste är inte om du får något tillbaka, det viktigaste är inte vad du ”får ut” av det.
Det viktigaste är att vi inte försöker besegra ondskan med ondskans metoder.
Det viktigaste är att vi älskar. Att vi låter Guds kärlek till oss få tala genom våra liv och spridas vidare.
För kärleken, mina vänner, är vad julen handlar om.
Och det är också det som hela året ska handla om.
Så: gå ut på gator och torg, gå in i köpcentrum och in på flyktingboenden, gå in hos grannen och in på äldreboenden och sprid KÄRLEK. Älska dina medmänniskor. Älska dom som inte älskar dig, älska dina vänner och älska de du inte känner. Älska, älska, älska. Om vi alla hjälps åt kan vi förändra VÄRLDEN.

 

Låt oss gå ut och sprida lite kärlek. 
Kom igen, nu förändrar vi världen! 

 

 

Hjälper du till?

Nu har julskyltningen börjat här och där.
Sakta väcks drömmar och längtan hos barn och vuxna, drömmar om nya saker.
Nya prylar, nya kläder, nya handdukar, nya mobiltelefoner.
Julhandeln har redan börjat. Julklappsrim börjar spånas i bakhuvudet.
 
Jag ÄLSKAR att fixa och dona inför julen. Och jag är inte ensam, det vet jag.
MEN idag fick jag verkligen insikt om hur min egoism har präglat varje jul sedan jag var liten.
Bara jag får det mysigt. Bara jag får allt jag vill ha. Bara jag får det där julgodiset.
Bara jag får ge dom bästa presenterna som folk blir mest glada över. Jag, jag, jag, jag.
Det är dags att jag - och DU - tar vårt ego i kragen och får upp ögonen för vad julens budskap handlar om!
Jesus säger i Markusevangeliet 12:30-31;
 
"[...] och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte. "
 
Så, frågan är: Vad har detta med julen att göra?
Svaret är: Jesus föddes. Gud blev till människa.
Allt detta på grund av att han älskade oss.
Och han kom hit till jorden för att visa oss den kärlek han har för oss,
så att vi skulle lära oss att gensvara på den - och ge den vidare.
 
Jag har hört tusentals gånger att "julens budskap handlar om kärlek",
men just idag förstod jag hur lite jag hade fattat.
Varje år har jag läst om, hört om, sett på tv etc,
hur julen är en "tid då vi ska bry oss om alla".
Oavsett vem de är, hur de är, vad de gör, var de kommer ifrån, hur de lever. 
IDAG fattade jag grejen.
IDAG fick en tjej på 19 bast i ett hus i småland, en aha-upplevelse.
 
Den här julen ska inte få bli ännu ett år där jag säger att
"Nästa år kanske jag gör något.."
"Nästa år kanske jag inte ska köpa så mycket.."
"Nästa år ska jag inte önska mig så mycket.."
Alla dessa fraser har berott på min egoism:
Jag vill vara BEKVÄM på julen.
Jag vill inte få något FÖRSTÖRT på julen.
Jag vill ju kunna fira SOM JAG ALLTID GJORT.
 
Nej. I år ska jag göra ett val för min framtid. Inte "nästa år", inte "om två år", i år.
Och jag utmanar alla jag känner, alla jag känt, alla jag kommer känna, och alla som jag aldrig kommer att lära känna - att göra PRECIS SAMMA SAK:
- Att sluta låta egoism prägla julen.
 
VARJE JULKLAPP som jag ska ge till någon i år kommer involvera något som gör skillnad för någon annan. Saker köpta på secondhand där pengarna går till välgörenhet, en gåva till något arbete gällande utsatta människor, något som säljs till förmån för något som hjälper någon annan - YOU NAME IT!
Det är ingen stor grej, det kommer inte förändra hela världen. Men det kanske kommer förändra en människas värld, och då är jag mer än glad över att ha fått hjälpa till. Detta är en liten grej som vem som helst kan göra för att förändra världen en smula åt rätt riktning. Det handlar om kärlek. En större kärlek.
En STÖRRE kärlek än kärleken till sig själv, sin familj och sina vänner.
Det handlar om en kärlek som påverkar människor utanför ditt liv.
En kärlek som ger och inte kräver tillbaka.
En kärlek till en värld, människa eller ett samhälle som lider.
 
Så, jag utmanar dig: Använd din fantasi och ge julklappar med större betydelse i år. Du kanske ska ge en julklapp till tiggaren utanför konsum? Kanske bjuda din ensamma granne på julbord? Låt kärleken prägla din jul. Du kan göra skillnad för en människas värld. Och tillsammans kan vi, genom detta, göra skillnad för hela mänskligheten. Hjälper du till?
 
 

Jobb, kan Gud vara med där också?!

I maj någon gång föll allt på plats. Jag hade fått sommarjobb i 8.5 veckor.
YES! Vilket enormt bönesvar! Jag var såå tacksam. Men jag fortsatte ändå beför detta. Otroligt mycket.
För tänk om jag inte skulle trivas? Tänk om jag och kollegorna inte alls klickade?
Detta var mitt största böneämne under en lång period. Jag var otroligt orolig för sommaren, för det var ändå 8.5 veckor som jag, en nybakad student, skulle springa ut i jobblivet på en arbetsplats jag inte var 100 % säker på. Att jag ens hade fått jobb var ju fantastiskt, men jag var ärligt talat rädd. Riktigt rädd. Så jag bad, bad och bad igen. Jag fick förbön. Min församling bad. Och en dag ringde min telefon.
Jag fick ett nytt jobberbjudande. På en kristen camping på Öland. All rädsla och oro släppte. Jag började gråta. Jag fick en sommar med 6.5 veckors jobb, boende, skratt, grillkvällar, biläventyr, Gudsmöten och mycket mycket mer med ca 40 fantastiska människor. Wow. Gud svarar inte alltid som man förvätar sig, men tack och lov att han vet vad som är bäst för oss och svarar på våra böner utifrån det.
 
I sommar har jag lärt mig hur närvarande Gud kan vara, vart man än är. Och en del kanske tänker "lätt för dig att säga, som har jobbat på en kristen camping. Han är inte lika närvarande på mitt 9-17 jobb på kommunen." eller "Ja, han kanske är närvarande på platser med kristen grund, men han är inte med här inne på mitt kontor."
Till er vill jag ställa en fråga, om du säger att Gud inte är närvarande på din arbetsplats - hur mycket har du släppt in honom i din vardag? Jag upptäckte att om jag inte låter Gud vara en del av min vardag, om jag inte lägger undan tid för att vara med Gud varje dag, om jag inte bad, om jag inte såg till Gud i allt jag gjorde - då kvittar det om jag jobbar på en arbetsplats med kristen grund eller inte, för då är det inte Gud som inte är där - då är det JAG som inte är nära Gud.
 
Den här sommaren har Gud mött mig i vardagen på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Han har varit överallt, hela tiden och jag har fått känna hur det är att leva med honom 24/7. Och jag har också insett att han varit vid min sida och levt vid min sida i hela mitt liv. Han har alltid varit närvarande, var jag än är och vad jag än gör. Och när jag känt mig långt ifrån Gud är det inte Gud som är långt borta, det är jag som tittar åt fel håll. Vilket är så fantastiskt att inse.Han är verkligen med oss.
 
Det bönesvar jag fick när jag fick ett nytt sommarjobb var underbart. Men sedan svarade Gud OCKSÅ på de böner jag inte insett att jag hade bett. Hela sommaren har med andra ord varit en välsignelse. Varenda liten dag. Vardag. Att komma som en utmattad student med snurrande framtids-tankar till en så välsignad plats och så underbara människor.. jaa - vad ska man säga? Halleluja, kanske är ett bra ord. Och om jag inte hade sökt Gud varje dag, om vi inte hade haft personalandakter på söndagarna, om vi inte hade bett en endaste bön på hela sommaren - då hade det inte blivit den sommar som det blev. För jag tror och vet att det var Gud som låg bakom både den underbara gemenskapen och den fantastiska atmosfären. Det handlar helt enkelt om att helhjärtat söka Gud, vart du än befinner dig, och han kommer fylla din värld med sin kärlek. 
 
Avslutningsvis vill jag helt enkelt svara på frågan jag har som rubrik: JA. Gud kan vara med dig på jobbet också. Han kan vara med i din vardag. Låt honom bli en del av dina rutiner genom att be och söka honom dagligen, och du kommer få uppleva en fantastisk förändring och en soligare vardag. Jag vet att det funkar. Mitt liv är mitt vittnesbörd. Och tro mig, bara att söka Gud 5 minuter per dag kommer förvandla ditt liv, ditt jobb, din familj, dina rutiner och din vardag till något mycket mycket mer fantastiskt. Så gör det. Det är min utmaning till er. Jag avslutar med ett citat från en av mina fina kollegor, och önskar er Guds välsignelse.

"Gör det, gör det, genomför det." 
 
Frid.
/Fia
 

"Jag har ju förlåtit dig, Sofia."

Jag är en människa som ofta har mycket saker att göra och komma ihåg.
Jag pratar ofta med Gud. Jag har bestämt mig för att kalla bön för att prata med Jesus istället,
för det är ju det jag gör. Jag ber, tackar och lyssnar för att höra om han har något att säga mig.
Vissa dagar pratar jag med honom jättemycket, ibland bara lite, och ibland bara något enstaka ord.
Men jag kan alltid lita på att Herren finns för mig.
Han vill ALLTID prata.
Men jag känner fortfarande enorm skuld mot Honom när jag har mycket att göra.
För då känns det alltid som att jag pratar med Honom, men inte ger Honom tid att svara.
För jag har inte tid att lyssna. Jag har så mycket att tänka på som gör att jag inte kan koncentrera mig på att lyssna. Och det gör ont i mig.

Jag tror att Gud är vår pappa.
Jag tror att jag är Hans barn och att Han älskar mig.
Jag tror att Han VILL prata med mig.
Men Gud är för stor för min hjärna att förstå,
och detta gör att det ibland krockar lite i livet.

Igår när jag var påväg hem kände jag att jag behövde ha en ärlig konversation med Gud,
och säga allt jag kände. Så det gjorde jag.
Jag sa till honom att jag kände skuld över att jag inte lyssnade,
att jag var ledsen för att jag upplevde att jag tappade koncentrationen.
Att jag kände mig som en dålig dotter.
Jag kände mig ofokuserad och sluten till mina egna begär och tankar.
Då kom ett oväntat svar, som jag så många gånger hört men inte hade förväntat mig då:
"Sofia, varför känner du skuld? Du är ju förlåten."

När jag senare kom hem kände jag att jag behövde slå upp bibeln och läsa,
och slumpmässigt råkade jag slå upp Matteus 3:17
"Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen, utan för att världen skulle räddas genom Honom."
Jag kände återigen att Gud ville säga att Han inte är en dömande Gud. Att jag inte behöver känna skuld.
Sedan sa Han:
"Hur skulle en relation se ut ifall den ena personen i relationen kände sig tvingad till att prata eller lyssna till den andra? Är det en ärlig relation? Nej. Om du nu är för trött för att prata och lyssna, kan vi inte bara vara med varandra?"

Han har alltid så rätt.
När det känns som inte ditt liv går ihop,
när det känns som du inte får "in Gud i vardagen",
kom ihåg att Han är din farsa och att det inte finns något "får inte in Gud i vardagen",
för Han är där även om du inte lägger märke till det.
Han vill inte döma dig. Han vill förlåta dig dina misstag. Det är stor skillnad.
Som om dessa bönesvar inte var nog, så fick jag upp dagens bibelord på min mobil i morse.
Det var 2:a Korinthierbrevet 5:21:
"Gud la ju skulden för människornas synder på Kristus, han som aldrig har gjort något ont. Och genom att Kristus dog för att ta vårt straff, kan vi bli skuldfria inför Gud." (BSV)

Var ärlig med Gud. Han är ärlig tillbaks.
Och när du känner skuld inför Gud,
kom ihåg att Han är den som sände din son för att ta dina skulder.

Tack för mig.
 
 

Insidan och ut.

Sedan jag var liten har jag haft något jag varit missnöjd med på min kropp. 
Jag minns särskillt en händelse när jag var 10 år och någon sa högt, rakt upp i mitt ansikte, att jag var för tjock för att uppfylla min dröm. (som då var att bli bergsklättrare och börja på klättring)
Eftersom den här killen som sa det till mig var två år äldre, fanns det inget annat än att hålla med.
Jag trodde på lögnen.
 
Detta var den första stora smällen för min självbild. Jag fortsatte tro på att jag inte var kapabel till någonting på grund av mitt yttre. Tankemönstren sitter ärligt talat kvar än idag. Jag har upplevt mycket och varit missnöjd och varit olycklig över olika saker på min kropp från och till. Och trots att jag hört tusen gånger att "jag är vackert skapad av Gud" och är "otroligt fin" och allt det där, så har jag inte trott ett skit på det. Ärligt talat. Även om jag tyckt att jag varit fin på vissa kort eller liknande, har jag inte kunnat ta åt mig ordentligt för att riktigt kunnat tro på att jag är vacker. Det har aldrig blivit ett av mina tankemönster. Och jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär. 
 
 
Jag är en liten kreativ själ, så ikväll slutade det med att jag såg ut såhär (bilden ovan). Först var det mest på skoj för att jag tycker om att leka med smink och färg, men sen insåg jag just djupet i det hela. Varje område täckt av färg, och egentligen även alla delar otäckta av färg också, har fått stå ut med så mycket skit. Varje del av min kropp har fått höra att den inte duger. Oftast genom min mun eller från mina tankar. Varje hårstrå har blivit lockat, tupperat, iordninggjort och tillplattat och hört att det "aldrig blir snyggt". Mina ögon har fällt så många tårar när jag i min ensamhet känt mig ful och otillräcklig för att någon annan sagt vad de väger till mig, och jag själv hållt tyst om min vikt för att jag vägt mer. Min rumpa har varit för stor, min mage har varit för tjock, jag har varit för lång, mina fötter för stora eller för små, min hals för bred, min näsa för stor, mina fräknar för barnsliga.. allt har någon gång klankats ner på genom mina ögon och mina tankar. 
 
Men nu ska jag försöka sluta med det. För jag har insett att jag tror allt detta på grund av vad världen har sagt till mig. Detta är vad företag och människor som inte alls bryr sig om mig har fått mig att tro om mig själv. Och när jag väl har lyssnat på vad människor i min närhet har sagt om mig, har jag inte kunnat ta in det för att tankemönstren sitter så djupt. Men nu ska jag strunta i dessa tankemönster. För vet ni? Min Gud har skapat mig. Jag är en Guds skapelse. Och jag är vacker. Min kropp är tillräcklig för att jag ska kunna må bra och kunna uppfylla mina drömmar, för det är sådan Gud har skapat mig till. Jag är skapad av en Gud som älskade mig redan innan jag blev till. Tänk då hur mycket Han tänkt till när du och jag bev formade i Hans händer, om Han älskade oss med Hans obegränsade kärlek, redan innan!? Han har gjort allt för att det skulle bli det bästa resultatet någonsin, och det blev det. För du, jag och vi; vi är Guds avbilder. Guds egna konstverk. Och VI ÄR VACKRA. Insidan och ut. Och om du som mig har svårt att ta in detta, kom ihåg att försöka säga detta till dig själv varje dag; "Jag är vacker. Varje del av min kropp är noga genomtänkt och skapad i Guds hand. Så jag ÄR vacker." Och om du inte tycker om dig själv, "låtsas" under en längre tid att du gör det och klaga inte på minsta lilla grej även om du vill det. Tacka istället Gud för att Han skapat dig så fantastisk. För då, efter en tid, kanske du inser att det felaktiga sättet du ser på din kropp har skapats genom lögnares ord som du inte ska bry dig ett SKIT om. För du ska vara du. Du är skapad fantastiskt skapad, fantastiskt vacker, fantastiskt tillräcklig och OFANTLIGT älskad, just för att DU ÄR DU. Du ska vara precis den du är, för det är den personen Gud har skapat dig till. 
 
Bara VA du. Och låt hela ditt jag prisa Gud för att Han älskar dig så mycket så att Han skapade dig till den du är. Du är fantastisk. Insidan och ut. Jag kände att Gud ville säga detta till både dig och mig denna januari-kväll. Så nu får vi kämpa med att ta åt oss, för vår Gud är större än alla felaktiga tankemönster. Vår Gud är större än trasiga självbilder. Vår Gud är större än allt detta, i evigheternas evighet, amen. 
 
 

Bara vara.

Brasan som jag tände för någon timme sedan har blivit till glöd som lite i taget slocknar för var sekund som går. 
Jag har tänt ljus. Lagt täcken och kuddar i en stor hög framför den öppna spisen. 
Käkade kvällsmat på golvet framför en sprakande brasa och en julskiva jag kanske egentligen skulle väntat någon vecka till för att lyssna på. Kände den bekanta känslan av stress komma krypande, trots allt detta. 
 
När jag sitter där, för bara några minuter sen, så kände jag mig plötligt stressad över att jag inte pratat med Jesus riktigt idag. Jag kände mig stressad för att det plötsligt kändes som jag inte orkat prata med honom på några dagar, länge i alla fall. Så jag försökte stänga borta stressen och bara fokusera. Gå in i en bön, en konversation, med Jesus. 

"Hej Jesus." (ja, jag brukar börja så, för då hör jag mer naturligt hur Han svarar, när jag startar bönen som en konversation som är öppen för svar och inte bara säger det jag vill-tacka-godnatt-amen som jag annars lätt gör när jag inte gör så." 
 
"Hej Sofia. Varför stressar du?" 
 
"Ehm jag stressar inte, vad menar du?"
 
"För att en relation ska hålla behöver man inte alltid ha kontakt genom att man pratar varje dag, vet du det?"
 
"Men Jesus, håller man inte relationen mer levande om man pratar med varandra?" 
 
"Jo, men det ska inte kännas som ett måste. Man måste bara vara med varandra ibland. Helt kravlöst. Jag känner dig och jag vet hur du mår. Du behöver inte ligga uppe en halvtimme extra för att försöka prata med mig. Det kan du göra ibland. Men jag vill att du ska vilja det. Ibland orkar man inte prata och då är det helt okej att säga att vi bara ska vara, så hänger vi lite istället. Vi behöver inte prata. Vi kan sitta framför er öppna spis och kolla hur brasan slocknar mer och mer, det är också ett sätt att hålla en relation levande. Om du ständigt hade känt ett krav på att du måste prata med alla du känner för att relationen skulle hålla så är det ingen trygg relation. Det är en relation som ständigt, varje dag, behöver ved till elden för att inte slockna. Vår relation är inte av den sorten. Den är trygg och levande. Och ibland har vi råd att bara vara." 
 
Jag skrev detta som en konversation nu för att ni lättare ska förstå vad jag upplevde att Han förklarade för mig. Och Han har så rätt. Trygga relationer kräver inte ständigt prat varje dag, det blir faktiskt ganska jobbigt i längden om man var tvungen att hålla alla sina relationer levande varje dag genom att vara tvungen att prata med alla man kände. Man glömmer ibland, för att det är så naturligt i våra "vanliga" relationer, att man behöver göra olika saker för att en relation ska överleva, och en av de sakerna är att bara vara. I vår stressfyllda värld har vi svårt att "bara vara" ibland. Och jag kan även ha svårt att behandla min tro som något utanför stressen. 
 
Det kanske bara är jag som känner så, men jag kan bli stressad när jag kommer på mig själv att jag fokuserar på Gud för lite i min vardag. När jag väl är stressad eller trött påverkar det liksom hela mitt jag och även min Gudsrelation. Gud är helig, Han är konungarnas konung, Han är den mest fantastiska och fenomenala som finns, Han är kärleken själv! Varför ska då min relation till min Kung få påverkas av världsliga ting? Det blir jag stressad över. Men vet ni vad Han säger då? 
 
"Sofia, vi har en relation som också kräver att bara vara ibland. Du är min dotter och jag har inga krav på dig. Jag älskar dig för den du är och du behöver inte prestera för att min kärlek till dig ska växa. Jag älskar redan dig så oändligt mycket. Så kära du, jag vet hur du mår, så nu tycker jag att vi bara ska vara en stund. Andas. Stressa inte. Bara sitt här framför brasan med mig ett tag." 

Är du också stressad som jag? Gör då som Jesus sa till mig, för han säger det till dig också;
Känn inga krav på att du måste prata med Honom. Ge bara er relation lite tid så kommer det gå bra. Släpp allt en stund, och bara va med Jesus. Han älskar inte dig för dina prestationer eller dina "vackra böner", Han älskar dig för att du är Hans barn, och Han vill vara med dig. Kom ihåg det. 
 
 

Dolt trasig, helt vanlig. En novell, en verklighet.

Hjärtat slog lite fortare. Det var mörkt ute nu. Hon hade precis hoppat av bussen och såg hur gatulyktornas sken speglades i vattnet på den regnvåta asfalten. Hon såg ner på sina vita smutsiga tygskor och höll i ett stadigt grepp runt axelbandet på hennes väska. För hon kände sig tryggare då. Det kändes inte lika jobbigt att allt var så mörkt då. För hon hade något att hålla sig fast i.

 

Musiken ljöd på hög volym i hörurarna. Allt för att inte höra omvärlden, för hon visste att minsta lilla ljud skulle göra att hon fick en hjärtattack. Medan hon gick där susade hemska minnen förbi i hennes tankar. Sådana där minnen som så klart var ”hennes fel” att hon hade kvar. Dem gjorde egentligen ingen mer nytta än att göra henne illa. De handlade om skam. Om att inte räcka till. Om gamla djupa sår som aldrig ville läka. Om panikångest. Om självskadebeteende. Om att blotta sina djupaste tankar för fel människor. Om SKULD. Hon kände sig iakttagen, och kanske var det just hennes tankar som kändes så iakttagande.

 

”Andas nu. Inget kommer skada dig. Det är ingen som följer efter dig. Andas nu. Andas.”
Hon upprepade detta för varje fotsteg hon tog. Sen drog hon sig tillbaka i minnet och kom ihåg att det hade gått av några andra människor när hon gick av bussen. Hon frös till och vände sig om för att se så att ingen följde efter. Det var ingen där. Hon var alldeles ensam på den regnvåta trottoarkanten. Det gjorde henne både lättad och skräckslagen. Tänk om något händer? Då skulle ingen höra henne skrika. Då skulle ingen kunna hjälpa henne. Åh, om hon bara inte var så rädd.
Hennes steg blev raskare. Varför kändes vägen hem så otroligt lång just idag?

 

Hon försökte lyssna mer på musiken än på sina tankar. För hennes tankar fick henne att känna sig så värdelös. Det som både var tryggt och skrämmande var att hon delade dessa tankar med i stort sätt alla tjejer i sin ålder. Man hade blivit fostrad av världen, att man liksom ”bara” var en tjej. Att man var till för andra på något vis. Hon kände hur en konversation med världen startade i hennes huvud.

 

”Det kvittar väl om någon spanar in dig om du har hotpants på sommaren? Är du så känslig att du tar illa upp av det?"


Nejdå. Jag är inte känslig, det är bara det att.. eh..


”Du analyserar människor för mycket. Det är ju bara patetiskt att gå runt och tro att du ska bli våldtagen när du går hem från bussen, eller hur?”


Ja, jo. Det är väl egentligen omöjligt antar jag.. Jag är ganska patetisk antar jag.


”Ja, du är patetisk. Och om det nu skulle hända, hade det ju varit någon anledning bakom det. Man blir ju inte bara våldtagen. Det måste ju varit du som var klädd för bart, eller något liknande. Eller hur? Det skulle vara ditt fel. DITT fel. Eller hur?”


Ja. Det skulle vara mitt fel. Jag får inte… vänta. Va?

 

Det slog henne då hur mycket hon skuldsätter sig själv. Allt var ju hennes fel. Alla saker som hänt henne, alla minnen som skar i henne, det VAR ju hennes fel. Det är ju så det måste vara. Om det inte skulle vara hennes fel, sätter hon skulden på någon annan och det är ju hur egoistiskt som helst. Hon är ju ”bara en tjej”. En glad tjej dessutom. Hon mådde inte dåligt. Absolut inte. Hon var bara lite rädd. Inget mer. Det var väl normalt att vara lite rädd. Eller?

 

Stegen blev ännu raskare. Hennes tankar började skrämma henne. Minut för minut susade förbi och hon kom närmare och närmare tryggheten hemma. Hon lugnade ändå ner sig på något sätt och började tänka på annat. Vad hon skulle göra imorgon, vad hon skulle ha på sig, hur hennes frisyr skulle vara, ja, hon älskade kläder. Hennes klädstil var ett av hennes största intressen, kan man säga. Lagom med mönster, lite enfärgat, snygga skor, och håret... Hennes hår ville aldrig lyda henne. Tänk om hennes halvlånga solblekta bruna hår bara kunde ligga snyggt när hon vaknade. Tänk. Sen kom hon på sig själv, åter igen, med sina tankar. Varför är det egentligen så viktigt? Varför byter hon om sju gånger framför spegeln varenda dag? Vem är det hon försöker vara så snygg för? Äsch. Hon lät den tanken sväva iväg lika fort som den kom.

 

Nu var hon snart hemma. Det var max fem minuter kvar till trygghetens vita trädörr. Hon tvärsade ner över en gräsplätt och kom in i kvarteren där hon så många gånger gått. Inte ens där kände hon sig trygg. Nu när hon tänkte efter kanske hon inte kände sig trygg någonstans. För vart hon än gick iakttog de där tankarna henne. Hon hörde hur ord som skuld, skam, värdelös, ful, tjock, otillräcklig och oälskad försökte få henne att tappa bort sig själv. Tankarna fick henne att stanna upp.

 

Hon såg återigen ner på sina smutsiga, vita tygskor och släppte greppet hon stadigt hade hållit runt hennes axelband på väskan. Vad hade hänt med flickan hon var när hon var liten? Vem hade hon varit och vem var hon nu? Hade hon tappat bort sig själv längs vägen, och ändå fortsatt vandra vidare? Nej. Såhär kan det inte fortsätta. Hon måste hitta sig själv.

 

Nu saktade hon ner stegen, tills hon stannade precis under en gatlyktas sken. Tänk att en liten promenad på en kvart kan leda till så många frågor och så många svar. Det är inte henne det är fel på. Det är världen.



Det slog henne då hur mycket hon skuldsätter sig själv. Allt var ju inte hennes fel.  Alla saker som hänt henne, alla minnen som skar i henne, det var ju INTE hennes fel. Trots alla världens röster som säger att hon ”bara är en tjej”, kom hon då på att hon har så mycket att vara stol över. Just att vara EN TJEJ. Trots alla nedvärderande tankar från sig själv och från andra, så har hon trots allt klarat av 18 vårar. Visst var hon fortfarande lite rädd, men hon hade fått en inblick i hur underbart skapad hon var. Hur bra hon var. Och det skulle inte världen få ta ifrån henne.

 

Hon insåg också att ordet ”hon” egentligen var ett ”jag”. Det är jag som skriver. Utifrån mina erfarenheter. Och jag lever med alla dessa tankar, likaväl som alla andra tjejer och kvinnor gör i världen. Men det ska inte få förstöra mig. Och det ska inte få förstöra dig heller, för vet du? Du är bäst. Och du är SÅ stark. Kvinnor är starkare än man tror som får gå igenom allt detta dag efter dag. En styrka som man inte riktigt förstår när man använder ”va tjejig du är” eller ”du slåss som en tjej” eller liknande. För egentligen är det inte kvinnorna som behöver höra ”Man up!” Det är männen som behöver höra ”Woman up!”. För vi kvinnor är också fantastiskt skapade av Gud, och det är ett faktum. Och den rädda flickan i smutsiga vita tygskor jag har i mig, hon kommer fram då och då. För världen försöker förstöra hur jag ser på mig själv genom att trycka ner mig med alla ramar som finns för den perfekta kroppen och den perfekta kvinnan. Jag är inget objekt. Jag är en Guds avbild och ett Guds barn, och jag tillåter inte något att ta bort den visheten från mitt hjärta. Jag är älskad för den jag är. Du är älskad för vem du är. Och det är ett faktum. Låt ingen få dig att tro något annat. Du ÄR älskad och du är helt fantastisk. 

 

Busskuren.

Jag önskar att det regnade oftare. För då skulle vi svenskar som är en aning rädda för närhet faktiskt kunna stå bredvid varandra i busskurerna.
Har ni tänkt på hur blyga vi svenskar är? Vi är så rädda för främlingar. 
Vi vågar inte sitta jämte varandra på bussen, och om bussen börjar bli full så man inte kan sitta själv så ursäktar man sig med hela sitt kroppsspråk när man sätter sig jämte den där främmande människan vid bussfönstret.
 
Varför är det så?
Jag minns en gång jag kände mig förolämpad för att personen som satte sig bredvid mig verkligen inte ville nudda mig så hon satt bara på halva sätet. "För säkerhets skull" kanske hon tänkte. Snälla du, närhet är inte farligt. Jag bits inte. Men det undgick mig inte att tänka på om vi kan vara så mot Gud ibland.
 
Om man liknar jobbiga perioder i livet som regniga dagar, så kanske vi människor endast då vågar stå nära Gud, för då har vi ingen annan stans att gå för att ta skydd?
Men Gud vill inte va någon du bara träffar i busskuren regniga dagar. Han finns inte bara för dig när livet suger, och det är fel att tänka att det är då vi behöver Honom som mest, för vi behöver Honom varje dag, i vardagen. Han kallar oss sina älskade söner och döttrar, borde inte vi då börja se och behandla Honom som en pappa? 

Om man liknar sin vardag med en bussresa; tänk då att Gud sitter på ett dubbelsäte och vill att du ska sitta bredvid, men du är antingen för trött för att va social eller för rädd för att tränga dig på.
Han vill finnas där varje dag, Han sitter där och väntar varje dag i vår vardag och längtar efter en pratstund med oss. Men antingen är vi för upptagna av omvärlden så att vi inte orkar, eller så har vi helt enkelt glömt att Han faktiskt inte bara är Gud. Vi har kanske glömt att Han också vill ha en relation med oss. Det är lätt att man glömmer det.  
 
Alla vi svenskar känner till hur speciella vi är när det gäller att vara "sociala" mot främlingar, och jag tror att vi har lite för lätt att se Gud som en sån där "främling" också, när Han egentligen är vår pappa.
Eftersom att Han vet hur blyga vi är så vill Han inte tränga sig på, utan Han vill att vi med egen vilja ska sätta oss jämte Honom på bussen i vår vardag.
Så nu tycker jag vi utmanar oss själva att ta och sätta oss jämte Gud "på bussen" varje dag. Att helt enkelt ta en stund (eller flera stunder) att bara prata med Honom! Ge TID åt vår relation till Honom!
Och om man är för trött för att vara social, jaa... då kan man ju alltid låna Hans axel att vila mot en stund, jag tror nog inte att Han tar illa upp.
 
 

En del av någonting större.

Idag slog det mig som många gånger förut, vilken enorm skara av underbara människor jag tillhör. 
Min församling är så fantastisk. 
Många ifrågasätter att vara med i en församling, "Man kan väl vara kristen i sin ensamhet? Det är väl enklast så, så att ingen annan blir inblandad?" Åh, jag önskar jag kunde förklara hur mycket det betytt för mig att vara med i en församling. 

Att vara fler som delar tron och kämpar med livet och tron tillsammans är så otroligt tryggt. 
Man är flera som går samma väg och man kan leda, stötta och hjälpa varandra. 
Om man liknar livet vid ett maraton, är det som att man istället för att springa själv, springer med en stor klunga av människor. Målet är kanske inte att vinna, men det är att komma i mål, tillsammans. 
Om jag skulle råka springa åt fel håll, finns det alltid folk som kan hjälpa mig på rätt väg hela tiden. 
Om jag vrickar foten eller faller på vägen, är jag omgiven av massa människor som kan bära mig. 
Det finns så mycket kärlek i församlingens gemenskap och det fick jag verkligen känna idag. 
 
Jag kan inte påstå att livet blir lättare för att jag är kristen. 
Visst, livet blir mycket bättre med Jesus, men absolut inte lättare. 
Livet är jobbigt att leva, man går igenom tunga grejer,
men det är just i de tillfällena när man stöter på hinder, 
som jag oftast inser hur underbart det är att vara kristen. 
För man har någon som leder vägen ut ur mörkret,
man har ljuset. Man har Jesus.
Och man går aldrig ensam, för man har församlingen som går med en.
 
Idag i kyrkan var jag med i lovsångs-teamet, 
och innan gudstjänsten när vi satt och bad kände jag plötsligt hur jag var tvungen
att berätta för min församling vad jag kämpade med i livet.
Jag kände att de behövde veta för att kunna vara med och be för mig,
för det är så tryggt att gå igenom det där mörkret när man vet att man 
har några som backar upp en om man skulle gå vilse. 
Så jag sa det till mötesledaren, och då började väntan.
 
Mitt hjärta dunkade så fort och jag visste egentligen inte vad jag skulle säga,
men då, efter predikan, kände jag hur någon la sin hand på min axel. 
Det var en i församlingen som frågade hur jag mådde. 
Bara den frågan "hur mår du?" har jag alltid så svårt att svara på,
för det känns inte alltid som folk verkligen vill veta,
men då kände jag så starkt att det var Gud som hade bett henne komma fram och fråga.
Hon hade känt att jag mådde dåligt och ville därför gå fram och säga det från scenen,
så hela församlingen kunde be för mig, vilket sedan hände. 
 
Jag bara grät.
Dels för att kärleken jag kände från alla människor där inne nästan knockade mig till golvet,
det var så underbart,
dels för att jag är väldigt trasig och det kändes som jag började bli hel på insidan och 
dels för att Gud är så god som verkligen ser mig.
Jag vet att det var Han som gav henne den tanken,
och det är så stort. 
Åh vad jag älskar min församling. 
Åh vad jag älskar att vara kristen. 
 
Nu vet jag ännu säkrare att jag aldrig går ensam.
Både Gud och min församling går med mig och bär mig när det är jobbigt.
Det är så tryggt och jag önskar att jag kunde förmedla den kärleken jag fick uppleva på mötet idag genom detta blogginlägg, men jag tror knappast det går. Det är verkligen en obeskrivlig kärlek, Guds kärlek som förmedlas genom männsikor. 
Det var som att jag plötsligt bröt ett ben när jag sprang i livets maraton, och människor samlas runt mig och bär mig tills det har läkt, och när det läkt fortsätter de ändå springa vid mig för att se till att jag inte ramlar igen och för att helt enkelt hjälpa mig komma till målet tillsammans med dem.
Lite så är livet med en församling. Guds församling. Gemenskap där Guds kärlek får både kännas, betraktas och spridas. Det är helt fantastiskt och allt är på grund av Jesus. Allt är på grund av Guds kärlek genom Jesus som förde samman människor och förde människor till Gud. Det är så mäktigt och jag är så tacksam att jag får vara en del av det. En del av någonting större. 

The voice of truth.

Ibland är livet skit. Man ser ingen utväg, bara en enda stor, tjock, evig dimma.
Det kvittar hur många som säger "det löser sig!" "du fixar det!", man ser fortfarande inget ljus.
Allas ord bara ekar ut i dimman.
När livet är så, finns det bara en röst som kan övertyga mig om att jag klarar det.
The voice of truth.
Den enda jag egentligen kan lita till 110% på att Han precis ALLTID talar sanning och att Han ALLTID vet bäst.
Och vem är det? Jesus såklart.
 
Jag kände idag att jag skulle skriva på bloggen,
men jag ifrågasatte tanken otroligt mycket då jag är ganska sjuk och väldigt trött på allting just nu.
"Vad kan komma för gott ut ur ett blogginlägg om jag mår dåligt när jag skriver det?"
Just DÅ kom låten "Voice of truth" av Casting Crowns igång på min spotifylista.
Och då insåg jag vad som fått mig att överleva denna tunga vecka.
Här är en del av texten på låten:
 
"But the waves are calling out my name and they laugh at me
Reminding me of all the times I've tried before and failed
The waves they keep on telling me
Time and time again. 'Boy, you'll never win!'
"You'll never win"

But the voice of truth tells me a different story
And the voice of truth says "Do not be afraid!"
And the voice of truth says "This is for My glory"
Out of all the voices calling out to me
I will choose to listen and believe the voice of truth"

För mig blev det då uppenbart vad jag skulle skriva om.
Jag är som sagt sjuk, har varit sjuk i ca 2 veckor och det kommer ta några veckor till innan jag är helt frisk.
Många gånger när jag vaknat mitt i natten av att jag inte kunnat andas eller liknande, har jag velat ge upp. Jag är inte starkare än en sjukdom, det är jag inte. Men då tänkte jag inte på att jag vet en som är det. Han som bor i mitt hjärta. Jesus besegrade alla sjukdomar, död och synd på korset. Vilken sjukdom jag än får så kommer Han alltid vara starkare och eftersom Han bor i mig kommer jag fixa detta. Herren är min styrka.

Om man läser första delen av låttexten beskriver det en sån situation, där jag känner att min svaghet vill säga åt mig att ge upp. Sen kommer den andra delen av texten. Refrängen.
"The voice of truth tells me a different story"! Herrens röst, sanningen, säger mig något annat!
Han säger "Var inte rädd, jag har allt under kontroll." Ja, det är svårt att lita på de orden och jag tvivlar ibland. Inte minst när jag går igenom sånna här perioder, som nu i veckan. Jag tvivlar inte på om Gud finns eller inte, mer på om Han tänker hjälpa mig. Ibland får jag för mig att Han inte ser mig, att Han inte hör när jag ber. Kände så nyss och då, mitt ur ingenstans dyker denna bilden upp i mitt facebookflöde:
Han hör mig. Han ser min situation. Han har inte glömt mig!
Han är min styrka när jag går genom denna tunga period. Så sjukt gött!
 
Jag ville bara dela detta till dig som kanske också går igenom en tung period just nu!
Ett aningen rörigt inlägg kanske, men jag hoppas att budskapet gått fram.
Lyssna på "Voice of truth" av Casting Crowns och läs på bilden här ovan, för den gäller dig också!
GOD HAS NOT FORTGOTTEN ABOUT YOU!
Han är med oss även i de jobbigaste situationerna.
Hans kärlek är så stor att Han aldrig skulle stå ut med att lämna oss. 
Hans kärlek till dig är som en evig förälskelse!
Han älskar dig så mycket att Han skulle kunna göra vad som helst för dig!
Så vad får dig att tro att Han överger dig när du mår som sämst?
Han är närmare än du tror.
Han hjälper dig och bär dig i sin famn. Just nu.
Just där du är finns Han med dig.
Kom ihåg det.
 
Gud välsigne dig.
 
 
 
 

Kladdkaka med gaffel.

Hamnade i en diskussion för några veckor sen om hur man verkligen inte kan förklara hur mycket bättre livet blir om man lever med Gud. Visst, livet är ingen dans. Livet måste ha sina ösregn för att kunna ha sitt solsken. Men på något sätt blir det lättare att leva om man har Jesus vid sin sida. 
Egentligen började vi diskussionen genom att prata om att kladdkaka är godare att äta med gaffel.
Har ni testat det? 
Det är sååå mycket godare! 
Och grejen är den att man måste testa själv för att kunna förstå. 
Det var det vi kom på sen. 
 
Att äta kladdkaka med gaffel är som att leva livet med Jesus. Det är fortfarande samma kaka, men man äter den på olika sätt. Därför blir livet lite godare. Man vet inte hur, man kan inte förklara på något vetenskapligt eller realistiskt sätt att det verkligen är så, man måste helt enkelt pröva själv för att förstå. 
 
Om man någon gång vill pröva att äta kladdkaka med gaffel måste man verkligen pröva, eller hur? 
Man kan inte lägga gaffeln i skeden och äta, då fyller det ingen funktion.
Man kan inte lägga gaffeln bredvid tallriken och äta med skeden ändå. 
Man måste lägga skeden åt sidan, ta tag i gaffeln och börja äta.
 
Ja, jag är konstig. 
Jag liknar livet med Jesus som hur man äter en bit kladdkaka.
Men tänk efter, hur sant är det inte? 
 
Om du vill pröva att leva ditt liv med Jesus,
då kan du inte bara pröva lite. För då kommer du inte förstå den verkliga skillnaden.
Du måste ta tag i det själv, (greppa gaffeln)
du måste fortfarande göra rörelserna själv (leva livet),
du kan inte fortsätta som om inget har hänt och bara ge det en liten tanke (man kan inte lägga gaffeln åt sidan och äta med skeden ändå),
du måste ge Jesus en ärlig chans. Ta tag i gaffeln och då kanske du kommer inse att det är ganska najs att äta kladdkaka med gaffel ändå.
 
 
Jag kan inte förklara hur mycket Jesus förvandlar och har förvandlat mitt liv.
Jag kan bara säga att den dagen jag tog tag i gaffeln själv och började leva efter Jesus förstod jag hur mycket godare livet egentligen var. Kladdkakan blev godare när jag åt med gaffel. Livet blev lättare. För att när jag tog tag i gaffeln fick jag kunskap om vad som var viktigast i världen, och det är ren sann kärlek. Kärleken mellan människor och kärleken mellan Gud och alla världens människor. Jag fick smaka det, det verkliga livet med kärleken i centrum. Jag har fortfarande ett liv med mycket mot och medgångar, det har vi allihop. Alla har vi samma kaka fylld med allt från skratt till tårar. Men om man äter kakan med gaffeln så kommer man visserligen uppleva samma process när man tuggar och sväljer, men det kommer smaka en aning annorlunda. Alla smaker kommer framhävas på ett annorlunda sätt, och man kommer känna den viktigaste ingrediensen i livet: nämligen kärleken. 
 
Så om du inte provat att äta kladdkaka med gaffel, gör det! 
Och framför allt, om du inte provat att verkligen leva ditt liv med Jesus "på riktigt", GÖR DET! 
Du kommer inte ångra dig! Jag ber för att du ska få känna smaken på livet lika väl som jag började göra när jag tog tag i gaffeln istället för skeden. För tro mig, besticken man äter med gör skillnad. 
 
God Bless. 
 
 

Av ren tacksamhet.

Av ren tacksamhet vill jag använda detta inlägg för att uttrycka min kärlek till alla människor runt omkring mig. Alla vänner, min släkt, mina bekanta och alla andra som lever här i världen som jag inte känner än eller aldrig kommer lära känna.
Jag älskar er. Allihop.
 
Med några av er har jag växt upp. Några av er har jag fikat med enstaka gånger. Några av er har jag skrattat med, några har jag gråtit med och några har jag bara varit med. Filmkvällar, läger, konserter, musikaler, gemensamma vänner, samma skola.. hur jag än känner dig(eller om jag inte känner dig) vill jag säga att just DU är speciell för mig.
Du är en del av min värld. Vår värld.
 
Jag tackar Jesus för var och en av er. Att han skapade er så olika och så fruktansvärt fantastiska. Ni är mästerverk, hela bunten.
 
Detta är inte ett inlägg jag skriver "bara för att". Jag skriver det för att just DU ska förstå att genom att just DU finns så är världen lite bättre. Just för att du är du. Om världen bestod av likadana människor hade vi inte kommit någonstans med någonting. Därför vill jag skriva: TUSEN TACK ATT DU VÅGAR VARA DU. Alla förändrar vi världen genom att vara oss själva. Vi är menade att vara en brokig skara. Det är trots allt olikheterna som får ett pussel att hålla.
 
Så fortsätt kämpa genom livet och ge inte vika för folk som vill förändra dig. Den enda som i så fall ska kunna förändra dig, snarare FÖRVANDLA dig, är Jesus. För tro mig, han förvandlade och förändrade mig genom att visa sin kärlek för mig, och det är det bästa som hänt mig. NÅGONSIN.
 
Han skapade oss olika för att vi skulle förbli olika. Så var dig själv. När du vågar vara dig själv kommer andra i din närhet också våga det. Så kör på! Motivera andra genom ditt sätt att vara. Peppa och älska andra för att dem är så bra. Alla har vi olika stora och olika små "fel" eller "olikheter". Det vi har gemensamt med resten av världen är att ingen är perfekt. Och det är OKEJ. Så gå ut i världen med ett nytt leende idag. Var dig själv med alla dina rätt och fel och ta emot varje dag som en unik gåva, för det är vad det är. Och hela DU är en gåva som världen har fått. Kom ihåg det.

Gud välsigne dig.
 
 
RSS 2.0