Hjärtat slog lite fortare. Det var mörkt ute nu. Hon hade precis hoppat av bussen och såg hur gatulyktornas sken speglades i vattnet på den regnvåta asfalten. Hon såg ner på sina vita smutsiga tygskor och höll i ett stadigt grepp runt axelbandet på hennes väska. För hon kände sig tryggare då. Det kändes inte lika jobbigt att allt var så mörkt då. För hon hade något att hålla sig fast i.

Musiken ljöd på hög volym i hörurarna. Allt för att inte höra omvärlden, för hon visste att minsta lilla ljud skulle göra att hon fick en hjärtattack. Medan hon gick där susade hemska minnen förbi i hennes tankar. Sådana där minnen som så klart var ”hennes fel” att hon hade kvar. Dem gjorde egentligen ingen mer nytta än att göra henne illa. De handlade om skam. Om att inte räcka till. Om gamla djupa sår som aldrig ville läka. Om panikångest. Om självskadebeteende. Om att blotta sina djupaste tankar för fel människor. Om SKULD. Hon kände sig iakttagen, och kanske var det just hennes tankar som kändes så iakttagande.

”Andas nu. Inget kommer skada dig. Det är ingen som följer efter dig. Andas nu. Andas.”
Hon upprepade detta för varje fotsteg hon tog. Sen drog hon sig tillbaka i minnet och kom ihåg att det hade gått av några andra människor när hon gick av bussen. Hon frös till och vände sig om för att se så att ingen följde efter. Det var ingen där. Hon var alldeles ensam på den regnvåta trottoarkanten. Det gjorde henne både lättad och skräckslagen. Tänk om något händer? Då skulle ingen höra henne skrika. Då skulle ingen kunna hjälpa henne. Åh, om hon bara inte var så rädd.
Hennes steg blev raskare. Varför kändes vägen hem så otroligt lång just idag?

Hon försökte lyssna mer på musiken än på sina tankar. För hennes tankar fick henne att känna sig så värdelös. Det som både var tryggt och skrämmande var att hon delade dessa tankar med i stort sätt alla tjejer i sin ålder. Man hade blivit fostrad av världen, att man liksom ”bara” var en tjej. Att man var till för andra på något vis. Hon kände hur en konversation med världen startade i hennes huvud.

”Det kvittar väl om någon spanar in dig om du har hotpants på sommaren? Är du så känslig att du tar illa upp av det?"

Nejdå. Jag är inte känslig, det är bara det att.. eh..

”Du analyserar människor för mycket. Det är ju bara patetiskt att gå runt och tro att du ska bli våldtagen när du går hem från bussen, eller hur?”

Ja, jo. Det är väl egentligen omöjligt antar jag.. Jag är ganska patetisk antar jag.

”Ja, du är patetisk. Och om det nu skulle hända, hade det ju varit någon anledning bakom det. Man blir ju inte bara våldtagen. Det måste ju varit du som var klädd för bart, eller något liknande. Eller hur? Det skulle vara ditt fel. DITT fel. Eller hur?”

Ja. Det skulle vara mitt fel. Jag får inte… vänta. Va?

Det slog henne då hur mycket hon skuldsätter sig själv. Allt var ju hennes fel. Alla saker som hänt henne, alla minnen som skar i henne, det VAR ju hennes fel. Det är ju så det måste vara. Om det inte skulle vara hennes fel, sätter hon skulden på någon annan och det är ju hur egoistiskt som helst. Hon är ju ”bara en tjej”. En glad tjej dessutom. Hon mådde inte dåligt. Absolut inte. Hon var bara lite rädd. Inget mer. Det var väl normalt att vara lite rädd. Eller?

Stegen blev ännu raskare. Hennes tankar började skrämma henne. Minut för minut susade förbi och hon kom närmare och närmare tryggheten hemma. Hon lugnade ändå ner sig på något sätt och började tänka på annat. Vad hon skulle göra imorgon, vad hon skulle ha på sig, hur hennes frisyr skulle vara, ja, hon älskade kläder. Hennes klädstil var ett av hennes största intressen, kan man säga. Lagom med mönster, lite enfärgat, snygga skor, och håret... Hennes hår ville aldrig lyda henne. Tänk om hennes halvlånga solblekta bruna hår bara kunde ligga snyggt när hon vaknade. Tänk. Sen kom hon på sig själv, åter igen, med sina tankar. Varför är det egentligen så viktigt? Varför byter hon om sju gånger framför spegeln varenda dag? Vem är det hon försöker vara så snygg för? Äsch. Hon lät den tanken sväva iväg lika fort som den kom.

Nu var hon snart hemma. Det var max fem minuter kvar till trygghetens vita trädörr. Hon tvärsade ner över en gräsplätt och kom in i kvarteren där hon så många gånger gått. Inte ens där kände hon sig trygg. Nu när hon tänkte efter kanske hon inte kände sig trygg någonstans. För vart hon än gick iakttog de där tankarna henne. Hon hörde hur ord som skuld, skam, värdelös, ful, tjock, otillräcklig och oälskad försökte få henne att tappa bort sig själv. Tankarna fick henne att stanna upp.

Hon såg återigen ner på sina smutsiga, vita tygskor och släppte greppet hon stadigt hade hållit runt hennes axelband på väskan. Vad hade hänt med flickan hon var när hon var liten? Vem hade hon varit och vem var hon nu? Hade hon tappat bort sig själv längs vägen, och ändå fortsatt vandra vidare? Nej. Såhär kan det inte fortsätta. Hon måste hitta sig själv.

Nu saktade hon ner stegen, tills hon stannade precis under en gatlyktas sken. Tänk att en liten promenad på en kvart kan leda till så många frågor och så många svar. Det är inte henne det är fel på. Det är världen.

Det slog henne då hur mycket hon skuldsätter sig själv. Allt var ju inte hennes fel.  Alla saker som hänt henne, alla minnen som skar i henne, det var ju INTE hennes fel. Trots alla världens röster som säger att hon ”bara är en tjej”, kom hon då på att hon har så mycket att vara stol över. Just att vara EN TJEJ. Trots alla nedvärderande tankar från sig själv och från andra, så har hon trots allt klarat av 18 vårar. Visst var hon fortfarande lite rädd, men hon hade fått en inblick i hur underbart skapad hon var. Hur bra hon var. Och det skulle inte världen få ta ifrån henne.

Hon insåg också att ordet ”hon” egentligen var ett ”jag”. Det är jag som skriver. Utifrån mina erfarenheter. Och jag lever med alla dessa tankar, likaväl som alla andra tjejer och kvinnor gör i världen. Men det ska inte få förstöra mig. Och det ska inte få förstöra dig heller, för vet du? Du är bäst. Och du är SÅ stark. Kvinnor är starkare än man tror som får gå igenom allt detta dag efter dag. En styrka som man inte riktigt förstår när man använder ”va tjejig du är” eller ”du slåss som en tjej” eller liknande. För egentligen är det inte kvinnorna som behöver höra ”Man up!” Det är männen som behöver höra ”Woman up!”. För vi kvinnor är också fantastiskt skapade av Gud, och det är ett faktum. Och den rädda flickan i smutsiga vita tygskor jag har i mig, hon kommer fram då och då. För världen försöker förstöra hur jag ser på mig själv genom att trycka ner mig med alla ramar som finns för den perfekta kroppen och den perfekta kvinnan. Jag är inget objekt. Jag är en Guds avbild och ett Guds barn, och jag tillåter inte något att ta bort den visheten från mitt hjärta. Jag är älskad för den jag är. Du är älskad för vem du är. Och det är ett faktum. Låt ingen få dig att tro något annat. Du ÄR älskad och du är helt fantastisk.