"Jag har ju förlåtit dig, Sofia."
Jag är en människa som ofta har mycket saker att göra och komma ihåg.
Jag pratar ofta med Gud. Jag har bestämt mig för att kalla bön för att prata med Jesus istället,
för det är ju det jag gör. Jag ber, tackar och lyssnar för att höra om han har något att säga mig.
Vissa dagar pratar jag med honom jättemycket, ibland bara lite, och ibland bara något enstaka ord.
Men jag kan alltid lita på att Herren finns för mig.
Han vill ALLTID prata.
Jag pratar ofta med Gud. Jag har bestämt mig för att kalla bön för att prata med Jesus istället,
för det är ju det jag gör. Jag ber, tackar och lyssnar för att höra om han har något att säga mig.
Vissa dagar pratar jag med honom jättemycket, ibland bara lite, och ibland bara något enstaka ord.
Men jag kan alltid lita på att Herren finns för mig.
Han vill ALLTID prata.
Men jag känner fortfarande enorm skuld mot Honom när jag har mycket att göra.
För då känns det alltid som att jag pratar med Honom, men inte ger Honom tid att svara.
För jag har inte tid att lyssna. Jag har så mycket att tänka på som gör att jag inte kan koncentrera mig på att lyssna. Och det gör ont i mig.
Jag tror att Gud är vår pappa.
Jag tror att jag är Hans barn och att Han älskar mig.
Jag tror att Han VILL prata med mig.
Men Gud är för stor för min hjärna att förstå,
och detta gör att det ibland krockar lite i livet.
Igår när jag var påväg hem kände jag att jag behövde ha en ärlig konversation med Gud,
och säga allt jag kände. Så det gjorde jag.
Jag sa till honom att jag kände skuld över att jag inte lyssnade,
att jag var ledsen för att jag upplevde att jag tappade koncentrationen.
Att jag kände mig som en dålig dotter.
Jag kände mig ofokuserad och sluten till mina egna begär och tankar.
Då kom ett oväntat svar, som jag så många gånger hört men inte hade förväntat mig då:
"Sofia, varför känner du skuld? Du är ju förlåten."
När jag senare kom hem kände jag att jag behövde slå upp bibeln och läsa,
och slumpmässigt råkade jag slå upp Matteus 3:17
För då känns det alltid som att jag pratar med Honom, men inte ger Honom tid att svara.
För jag har inte tid att lyssna. Jag har så mycket att tänka på som gör att jag inte kan koncentrera mig på att lyssna. Och det gör ont i mig.
Jag tror att Gud är vår pappa.
Jag tror att jag är Hans barn och att Han älskar mig.
Jag tror att Han VILL prata med mig.
Men Gud är för stor för min hjärna att förstå,
och detta gör att det ibland krockar lite i livet.
Igår när jag var påväg hem kände jag att jag behövde ha en ärlig konversation med Gud,
och säga allt jag kände. Så det gjorde jag.
Jag sa till honom att jag kände skuld över att jag inte lyssnade,
att jag var ledsen för att jag upplevde att jag tappade koncentrationen.
Att jag kände mig som en dålig dotter.
Jag kände mig ofokuserad och sluten till mina egna begär och tankar.
Då kom ett oväntat svar, som jag så många gånger hört men inte hade förväntat mig då:
"Sofia, varför känner du skuld? Du är ju förlåten."
När jag senare kom hem kände jag att jag behövde slå upp bibeln och läsa,
och slumpmässigt råkade jag slå upp Matteus 3:17
"Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen, utan för att världen skulle räddas genom Honom."
Jag kände återigen att Gud ville säga att Han inte är en dömande Gud. Att jag inte behöver känna skuld.
Sedan sa Han:
"Hur skulle en relation se ut ifall den ena personen i relationen kände sig tvingad till att prata eller lyssna till den andra? Är det en ärlig relation? Nej. Om du nu är för trött för att prata och lyssna, kan vi inte bara vara med varandra?"
Han har alltid så rätt.
När det känns som inte ditt liv går ihop,
när det känns som du inte får "in Gud i vardagen",
kom ihåg att Han är din farsa och att det inte finns något "får inte in Gud i vardagen",
för Han är där även om du inte lägger märke till det.
Han vill inte döma dig. Han vill förlåta dig dina misstag. Det är stor skillnad.
Som om dessa bönesvar inte var nog, så fick jag upp dagens bibelord på min mobil i morse.
Det var 2:a Korinthierbrevet 5:21:
"Gud la ju skulden för människornas synder på Kristus, han som aldrig har gjort något ont. Och genom att Kristus dog för att ta vårt straff, kan vi bli skuldfria inför Gud." (BSV)
Var ärlig med Gud. Han är ärlig tillbaks.
Och när du känner skuld inför Gud,
kom ihåg att Han är den som sände din son för att ta dina skulder.
Sedan sa Han:
"Hur skulle en relation se ut ifall den ena personen i relationen kände sig tvingad till att prata eller lyssna till den andra? Är det en ärlig relation? Nej. Om du nu är för trött för att prata och lyssna, kan vi inte bara vara med varandra?"
Han har alltid så rätt.
När det känns som inte ditt liv går ihop,
när det känns som du inte får "in Gud i vardagen",
kom ihåg att Han är din farsa och att det inte finns något "får inte in Gud i vardagen",
för Han är där även om du inte lägger märke till det.
Han vill inte döma dig. Han vill förlåta dig dina misstag. Det är stor skillnad.
Som om dessa bönesvar inte var nog, så fick jag upp dagens bibelord på min mobil i morse.
Det var 2:a Korinthierbrevet 5:21:
"Gud la ju skulden för människornas synder på Kristus, han som aldrig har gjort något ont. Och genom att Kristus dog för att ta vårt straff, kan vi bli skuldfria inför Gud." (BSV)
Var ärlig med Gud. Han är ärlig tillbaks.
Och när du känner skuld inför Gud,
kom ihåg att Han är den som sände din son för att ta dina skulder.
Tack för mig.
Kommentarer
Linnea
du borde skriva inlägg mycket oftare ,man får sådan mycket insperation ,fortsät snälla. du är så sjukt bra, man märker verkligen att du brinner för Jesus även fast de är tyfft ibland
LIENE
Så bra inlägg! Jag känner ofta skuld för att jag inte hinner, saknar koncentration eller vill göra egna saker. Så det här inlägget hjälper mig :)
Trackback
