Busskuren.
Jag önskar att det regnade oftare. För då skulle vi svenskar som är en aning rädda för närhet faktiskt kunna stå bredvid varandra i busskurerna.
Har ni tänkt på hur blyga vi svenskar är? Vi är så rädda för främlingar.
Vi vågar inte sitta jämte varandra på bussen, och om bussen börjar bli full så man inte kan sitta själv så ursäktar man sig med hela sitt kroppsspråk när man sätter sig jämte den där främmande människan vid bussfönstret.
Varför är det så?
Jag minns en gång jag kände mig förolämpad för att personen som satte sig bredvid mig verkligen inte ville nudda mig så hon satt bara på halva sätet. "För säkerhets skull" kanske hon tänkte. Snälla du, närhet är inte farligt. Jag bits inte. Men det undgick mig inte att tänka på om vi kan vara så mot Gud ibland.
Om man liknar jobbiga perioder i livet som regniga dagar, så kanske vi människor endast då vågar stå nära Gud, för då har vi ingen annan stans att gå för att ta skydd?
Har ni tänkt på hur blyga vi svenskar är? Vi är så rädda för främlingar.
Vi vågar inte sitta jämte varandra på bussen, och om bussen börjar bli full så man inte kan sitta själv så ursäktar man sig med hela sitt kroppsspråk när man sätter sig jämte den där främmande människan vid bussfönstret.
Jag minns en gång jag kände mig förolämpad för att personen som satte sig bredvid mig verkligen inte ville nudda mig så hon satt bara på halva sätet. "För säkerhets skull" kanske hon tänkte. Snälla du, närhet är inte farligt. Jag bits inte. Men det undgick mig inte att tänka på om vi kan vara så mot Gud ibland.
Men Gud vill inte va någon du bara träffar i busskuren regniga dagar. Han finns inte bara för dig när livet suger, och det är fel att tänka att det är då vi behöver Honom som mest, för vi behöver Honom varje dag, i vardagen. Han kallar oss sina älskade söner och döttrar, borde inte vi då börja se och behandla Honom som en pappa?
Om man liknar sin vardag med en bussresa; tänk då att Gud sitter på ett dubbelsäte och vill att du ska sitta bredvid, men du är antingen för trött för att va social eller för rädd för att tränga dig på.
Han vill finnas där varje dag, Han sitter där och väntar varje dag i vår vardag och längtar efter en pratstund med oss. Men antingen är vi för upptagna av omvärlden så att vi inte orkar, eller så har vi helt enkelt glömt att Han faktiskt inte bara är Gud. Vi har kanske glömt att Han också vill ha en relation med oss. Det är lätt att man glömmer det.
Eftersom att Han vet hur blyga vi är så vill Han inte tränga sig på, utan Han vill att vi med egen vilja ska sätta oss jämte Honom på bussen i vår vardag.
Så nu tycker jag vi utmanar oss själva att ta och sätta oss jämte Gud "på bussen" varje dag. Att helt enkelt ta en stund (eller flera stunder) att bara prata med Honom! Ge TID åt vår relation till Honom!
Och om man är för trött för att vara social, jaa... då kan man ju alltid låna Hans axel att vila mot en stund, jag tror nog inte att Han tar illa upp.
Och om man är för trött för att vara social, jaa... då kan man ju alltid låna Hans axel att vila mot en stund, jag tror nog inte att Han tar illa upp.
Kommentarer
LIENE
Intressanta tankar :) kanske är svenskar blyga med Gud också för att dem är blyga mot främlingar, ändå är inte Gud främling. Jag själv är med lite blyg fast jag kommer från Lettland.
Trackback
