Ett stolt barnbarn.
Jag tänkte skriva ett inlägg om min morfar.
Han var en av mina bästa vänner,
när jag var liten kallade han mig för "sin lilla docka",
han var alltid en trygg famn att vila i,
han var alltid en fantastisk vän som man kunde prata och leka med.
Minns framför allt en gång som vi åkte båt i en kanal.
Jag älskade blommor under den tiden,
jag var helt galen.
Kunde hur många sorter som helst och älskade att göra buketter och grejer,
det visste ala. Jag var "blomflickan".
När vi åkte båd där fick vi syn på ett hav av vita näckrosor.
"vill du ha en?" sa han och log mot mig,
"Jaa!" sa jag överlycklig.
Han körde närmare så att han kunde plocka en åt mig.
"till en blomma" sa han och såg kärleksfullt på mig.
Morfar asså, min största idol och min bästa vän.
Plötsligt blev han väldigt sjuk,
alla i släkten visste att han kämpat med diabetes och annat som hade hänt,
men nu blev han väldigt väldigt sjuk.
Han dog när jag var 9 år.
Jag blev helt förkrossad.
jag tog det väldigt hårt som alla andra som han kände,
han var så fin min morfar. Han hjälpte så många.
Han hade jobbat som missionär och var väldigt omtyckt av många.
varför just han tänkte jag hela tiden?
Varför ska du ta just honom Jesus?
Varför?
Ser du inte hur ledsna vi blir?
Ser du inte hur mycket vi behöver honom?
På hans gravsten står det ett bibelord.
"När hans dagar för tjänstgöring var slut så åkte han hem."
(Luk. 1:23)
Jag antar att Gud vet bäst, så jag fick försöka komma över det.
trots att det gått 7 år så kan jag fortfarande börja gråta för att jag saknar honom.
Men en sak vet jag. Gud vet bäst.
Han har en plan med allt, och han tar inte något ifrån oss utan att ge oss något tillbaka.
Han är full av nåd. Han älskar oss.
Ibland känns det som om morfar fortfarande är nära. I hjärtat.
Det är en både tung och underbar känsla,
men vet du vad jag tror?
Jag tror de flesta upplevt något liknande som detta,
det är svintungt,
jag vet.
Men tappa inte hoppet.
Jag tror på himlen, jag tror på Gud. Jag tror att vi en dag kommer träffa våra nära och kära där uppe igen,
bara man inte tappar hoppet och slutar tro på det.
Jag vet att Gud finns, faktiskt. Jag tror egentligen inte, jag vet.
Om du vill veta varför kan du fråga mig, vill inte skriva allt,
det är goare att prata om det live.
men tapa inte hoppet folk.
tuffa tider kommer,
det är då det gäller att inte ge upp.
Så gör inte det.
Va fylld av hopp.
om du känner att det är omöjligt,
be om hopp.
det var det jag ville säga.
Ber för er som har det tufft,
finns om någon vill prata om en liknande händelse,
bara att höra av sig.
Blessings.
Kommentarer
Anonym
älskar dina inlägg, började gråta nu. du har så rätt!!
Trackback
